Diskussion i uppsatsen: så skriver du diskussion och slutsats

Diskussionen är det kapitel i uppsatsen där du tolkar dina resultat. Där förklarar du vad resultaten betyder i förhållande till syftet, till teorin och till tidigare forskning, och du granskar hur metoden kan ha påverkat det du kom fram till. Slutsatsen kommer oftast efter diskussionen och svarar kort på frågeställningarna.

Vad är en diskussion i en uppsats?

I resultatkapitlet redovisar du vad du har hittat. I diskussionen tar du ett steg tillbaka och frågar vad det betyder. Läsaren ska se att du förstår dina egna resultat: varför de ser ut som de gör, hur de förhåller sig till det som andra redan har visat och vad de inte kan säga något om.

Diskussionen knyter alltså ihop uppsatsen. Den går tillbaka till syftet och frågeställningarna i inledningen, till teorin och till genomgången av tidigare forskning, och visar vad just din studie tillför. Patel och Davidson (2019) beskriver i Forskningsmetodikens grunder hur en undersökning planeras, genomförs och rapporteras, och Bryman (2018) går i Samhällsvetenskapliga metoder igenom hur du skriver fram resultaten och kopplar dem till frågeställningar och tidigare forskning. Båda böckerna står på litteraturlistan på metodkurser vid många lärosäten.

Hur kapitlet ser ut varierar mellan ämnen och institutioner. I vissa uppsatser heter det ”Diskussion och slutsats”, i andra är slutsatsen ett eget kapitel, och ibland heter hela delen ”Analys och diskussion”. Utgå från instruktionerna på din kurs och från institutionens mall om det finns en. Var diskussionen hamnar i helheten ser du i guiden om hur du lägger upp en c-uppsats.

Resultatdiskussion och metoddiskussion

I svenska uppsatser delas diskussionen ofta i två delar. Resultatdiskussionen handlar om vad du kom fram till, metoddiskussionen om hur du kom fram till det. Ordningen skiljer sig åt: på vissa institutioner kommer metoddiskussionen först, på andra efter resultatdiskussionen, och ibland ligger den sist i metodkapitlet i stället.

I en intervjustudie brukar metoddiskussionen ta upp några återkommande frågor:

• Urvalet: hur informanterna hittades, vilka som saknas och vilka perspektiv som därför kan ha fallit bort.
• Intervjusituationen: hur frågorna, platsen och din egen roll kan ha påverkat vad informanterna valde att berätta.
• Transkribering och analys: vilka regler du följde när du skrev ut intervjuerna och hur du gick från citat till teman.
• Etiken: hur samtycke och anonymisering påverkade vad du kunde fråga om och redovisa.

Metoddiskussionen ska inte bli en lista med ursäkter. Skriv inte bara att urvalet var litet, utan vad det betyder: vilka slutsatser kan du ändå dra, och vilka kan du inte dra? Begreppen som du behöver förklaras i guiden om validitet och reliabilitet.

Så bygger du upp diskussionen steg för steg

Det finns ingen mall som passar alla uppsatser, men den här ordningen fungerar för de flesta:

1. 1

   Påminn om syftet

   Börja med en eller två meningar om vad studien ville undersöka och vilket resultat som var viktigast. Läsaren behöver ingen ny sammanfattning av hela resultatkapitlet.
2. 2

   Tolka resultaten en frågeställning i taget

   Ta en frågeställning eller ett tema i taget. Förklara vad resultatet betyder och varför det kan ha blivit så, gärna med stöd i ett citat eller en siffra som du redan har redovisat.
3. 3

   Ställ resultaten mot teori och tidigare forskning

   Visa var dina resultat stämmer med tidigare studier, var de nyanserar dem och var de går emot dem. Använd teorin för att förklara, inte bara för att nämna den en gång till.
4. 4

   Diskutera metoden

   Granska hur urval, datainsamling och analys kan ha påverkat resultaten, och vad det betyder för hur långt du kan dra dem.
5. 5

   Visa vad studien tillför

   Avsluta med vad studien bidrar med till ämnet eller till praktiken, och föreslå vidare forskning som följer av just dina resultat.

Steg två och tre går ofta ihop. Många skriver bäst när de tar ett resultat i taget och direkt ställer det mot tidigare forskning, i stället för att först tolka allt och sedan jämföra allt. Då slipper läsaren bläddra tillbaka för att komma ihåg vilket resultat en jämförelse gäller.

Formuleringar som nyanserar

En bra diskussion är försiktig där den behöver vara det och tydlig där resultaten bär. Skriv inte att din studie bevisar något, särskilt inte om du har intervjuat sex personer. Skriv i stället vad resultaten tyder på, och visa varför. De här formuleringarna kan hjälpa dig på vägen:

• Tolka: ”Resultatet kan förstås som …”, ”En möjlig förklaring är att …”, ”Det tyder på att …”
• Jämföra: ”Detta stämmer med det som Efternamn (år) fann …”, ”Till skillnad från tidigare studier visar resultatet …”, ”Resultatet nyanserar bilden av …”
• Avgränsa: ”Bland informanterna i den här studien …”, ”Resultatet bör läsas mot bakgrund av att …”, ”Det går inte att säga om … men …”
• Väga: ”Samtidigt …”, ”Å ena sidan … å andra sidan …”, ”Ett annat sätt att se på detta är …”

Undvik också den motsatta fällan. Om varje mening börjar med ”möjligen” blir det svårt att se vad du faktiskt vill säga. Var säker där materialet är tydligt, och spara försiktigheten till de tolkningar som går längre än materialet.

Påhittat exempel: diskussion av en intervjustudie

Uppsatsen nedan är påhittad, och det gäller även informanten och citatet. Den undersöker hur studenter som pendlar långt upplever studiegemenskapen, med tio intervjuer som underlag. Hänvisningen till tidigare forskning står som platshållare.

Lägg märke till ordningen: ett resultat, ett kort citat som belägg, en tolkning, en jämförelse med tidigare forskning, en möjlig förklaring och en gräns för hur långt resultatet räcker. Citatet står inte ensamt utan följs direkt av en tolkning.

Citat som du använder i diskussionen har du oftast redan redovisat i resultatkapitlet, och de ska stämma ord för ord med materialet. Kontrollera först lärosätets regler: rösten gör deltagarna identifierbara, och Spirelight erbjuder inget personuppgiftsbiträdesavtal. Om ditt lärosäte tillåter det kan du transkribera dina intervjuer med talare och tidsstämplar, så att du snabbt hittar tillbaka till ett ställe i inspelningen när du skriver.

Slutsatsen: svara på frågeställningarna

Slutsatsen är kort och konkret. Den besvarar frågeställningarna, en i taget och gärna i samma ordning som i inledningen, och säger vad studien sammantaget visar. Den som läser syftet och sedan slutsatsen ska se att de hänger ihop.

Slutsatsen tillför inget nytt. Där kommer inga nya resultat, inga nya källor och inga nya tolkningar, bara en sammanfattande bedömning av det som du redan har visat och diskuterat. Det är också skillnaden mot diskussionen: diskussionen resonerar, väger och jämför, slutsatsen konstaterar.

Blanda inte heller ihop slutsatsen med sammanfattningen i början av uppsatsen. Sammanfattningen beskriver hela arbetet, från syfte och metod till resultat, och ska gå att läsa fristående. Slutsatsen är en del av själva texten och förutsätter att läsaren har följt med hela vägen.

Om kursen vill ha förslag på vidare forskning eller praktiska implikationer kan de ligga sist i diskussionen eller sist i slutsatsen. Det skiljer sig mellan institutioner, så kontrollera instruktionerna.

Hur lång ska diskussionen vara?

Det finns ingen fast regel. Diskussionen hör ofta till de längre kapitlen i en uppsats, eftersom det är där du visar att du kan resonera självständigt. Slutsatsen brukar däremot vara kort, ibland bara någon sida.

Hur långt det blir beror på uppsatsens totala omfång, på hur många frågeställningar du har och på hur kursen vill att kapitlen ska fördelas. Om instruktionerna anger ett omfång för hela uppsatsen, fråga din handledare hur mycket av det som brukar gå till diskussionen. En diskussion som är mycket kortare än resultatkapitlet kan vara ett tecken på att tolkningen har fått för lite plats.

Vanliga misstag i diskussionen

• Resultaten upprepas: diskussionen blir en andra resultatredovisning. Hänvisa kort till resultatet och lägg orden på vad det betyder.
• Tidigare forskning försvinner: studierna i forskningsöversikten nämns aldrig igen. De viktigaste av dem bör komma tillbaka i diskussionen, även när dina resultat går emot dem.
• Teorin blir oanvänd: teorikapitlet beskriver begrepp som sedan aldrig används för att förklara något.
• För stora anspråk: resultat från några få intervjuer beskrivs som om de gällde alla studenter eller alla lärare.
• Metoddiskussionen blir en ursäktande lista: brister räknas upp, utan att det framgår vad de betyder för resultaten.
• Nytt material i slutsatsen: en ny källa, ett nytt citat eller en ny tolkning dyker upp på sista sidan.
• Syftet glöms bort: diskussionen följer intressanta sidospår men svarar aldrig tydligt på frågeställningarna.

Läs diskussionen en sista gång med syftet och frågeställningarna framför dig. Varje stycke ska gå att koppla till en frågeställning, till teorin eller till metoden. Det som inte går att koppla hör troligen hemma någon annanstans, eller inte alls i uppsatsen.